Jag är faktiskt rätt besviken på en del personer jag känner för tillfället. Det känns som man inte betyder någonting! Ingen som hör av sig, eller visar intresse av att umgås. Börjar snart tro att det är mig det är fel på. Är jag så jobbig? elak? dum? dryg? tråkig? Det börjar såra i alla fall, vilket leder till att jag bara blir bitter och tvär! Känns inte kul, ibland skulle man bara vilja sticka här ifrån börja ett nytt liv!
Varför är människor så invanda med att träffa DE man ALLTID brukar träffa. Jag menar lämna lite tid till sådana personer som man annars bara umgås med någon gång. Planera inte för två/tre månader fram för då tröttnar folk (känner sig mindre betydelsefulla)! Sen kan man ju faktisk träffas mitt i veckan , bara en kort visit eller ute på stan och ta en fika, eller en korv! Men det räcker för att stimulera sin umgängeskrets!
En sak vet jag med mig själv, jag är en dålig telefonpratare! I alla fall utom familjen... Hatar att ta tag och ringa... Har alltid varit så, vet inte varför. Blev lite bättre när jag jobbade på Åhléns, men nu känns det nästan lika jobbigt igen när jag ska lyfta luren för att slå det där numret! Ber så hemskt mkt om ursäkt för det!
Ciao!
